Det är ju fan, säger jag i bilen.
Tjejerna snyftar tyst i baksätet, min man ser sammanbiten ut vid ratten o det snurrar i min skalle.
Vad gör man med ett sånt besked mer än accepterar o gillar läget?
Vi som ska på 50-årsfest på lördagen. Det kan vi ju inte....
Jag, eller rättare sagt mitt vänstra bröst kommer ju vara i centrum o det vägrar jag.
Så jag ringer återbud o lämnar besked om varför.
Känns fortfarande overkligt att det är jag som har den här sjukdom med det förbjudna namnet.
Ringer min chef, mitt jobb, några kompisar.
Väntar en liten stund med att ringa mina föräldrar. De vet att jag är iväg o har försökt att förvarna dem om att det kan bli ett dåligt besked.
Min pappa fick prostatacancer i november-16 o har gått igenom strålning i våras. De har nästan precis hämtat sig efter det, o så kommer jag med ett sånt här besked. Känns taskigt, men jag ringer dem!
Vi kör inom på solhaga i kristianstad. Srosar runt bland bommor och tomtar o allt känns som vanligt för en stund.
Väl i bilen igen, så kommer frasen igen, Det är ju fan... Och den återkommer lite då och då.
Blir ännu en lugn eftermiddag fast nu med ett avsnitt "Gåsmamman".
Vår äldsta dotter, F är hos oss. Hennes J kommer från sitt jobb i köpenhamn. De är hungriga o hämtar mat, för ingen orkar laga nåt. Jag äter lite halvgammal sallad från kylen. Glömde nog kvar aptiten i Kristianstad...
Sover som en stock till 04:30...går upp o kokar kaffe o sätter mig i fåtöljen i tv-rummet. P kommer efter.
Här sitter vi två, en med cancer o en stor kopp kaffe i handen. Blir ett par avsnitt av "Gåsmamman" igen.
Smsar mina föräldrar när det ljusnat o undrar om de bjuder på frukost. Väl där är det värsta brunchen.
Mamma tycker jag ser pigg ut!
Ja, förutom att jag gick upp 04:30 så är allt som vanligt.
Magjävlarna, ja alla åtta, håller på precis som vanligt! De verkar då icke bry sig ett dugg om vad som pågär lite högre upp i min kropp.
Sover middag när jag kommer hem. Får ett underbart blomsterbud av en underbar kompis. Ja, eller jag får ju blommor o en lykta, budet kör iväg igen :)
På kvällen åker vi o spaar på Ystad Saltsjöbad.
Det behövde våra kroppar.
Skulle ju på fest egentligen...
Den här märkliga känslan och Det är ju fan, dyker upp igen när jag duchar...Ordet cancer dansar liksom runt i hjärnan som en filmrulle, Helt overkligt!
Men samtidigt är känslan att detta är bara en parentes i livet. Det går att operera bort,
Endometriosen, som besitter stora deler av mitt undre jag, får jag dras med. Och den känns vill jag lova!
Somnar gott med skrynkliga fingrar o en skön känsla i hela kroppen. Filmrullen med cancer har slutat rulla, skönt!
Återkommer i morgon.
Puss och Kram
Ystad saltsjöbad
2 kommentarer
Ingela
12 Dec 2017 23:50
Du skriver så bra! Ofattbart är förnamnet. Det är väl fan... precis så tänker vi nog allihopa. När ska cancer skiten utrotas? Tack igen för att du orkar dela med dig fina viktiga vän. Kram och god natt ❤
Inger
13 Dec 2017 01:25
Nu har jag också hittat hit!
Och säger som de andra...det är ju också FAN att du ska behöva drabbas av cancerdraken också du,och att man egentligen ska behöva läsa detta överhuvudtaget 😔
Men samtidigt: du om någon kan sätta ord på känslorna och skeendet runt detta! Jag har flera bekanta,kollegor som också drabbats...men ingen har riktigt kunna förmedla hur det verkligen känns och är. Du som är så positiv är den bästa på att lära mig detta känner jag 😍!
Ser fram emot nästa inlägg .
Kram o natti ❤
Kommentera